Inte måndag morgon

Eftersom mitt liv ser ut som det gör, så är fasta rutiner inget jag ägnar mig åt på fritiden. Att följa tv-serier eller vissa radioprogram är inget jag lyckas med mer än en vecka i taget. Men på jobbet har jag lite bättre rutin. Ibland.
En sak som gör min måndag morgon lite extra trevlig är att ett nytt avsnitt av spanarna ligger och väntar på mig. Denna gång hade jag i och för sig lyckats höra ungefär halva reprisen i bilen på lördag förmiddag och gick hela måndagen utan att lyssna på podden. Så denna vecka fick det bli tisdag morgon. Efter att ha klätt min son i en klänning (han fick ett utbrott över att han inte hade några blommiga kläder, till skillnad mot lillasyster) och promenerat i ett mjukt regn mellan bilverkstan och min fina arbetsplats och tagit en morgonfika med mina "kollegor" har jag nu redigerat bilder och lyssnat på Göran, Jessica och Jonas, för att inte glömma Ingvar.
Utöver min dröm att en gång få bli sommarpratare, har jag en dröm om att vara spanare. Ibland är jag en väldigt tyst person, men ibland pratar jag väldigt mycket. Egentligen tycker jag nog om att prata.
Denna gång handlade det om Japanska Paris-syndromet. En aspekt som inte kom upp är japanernas vara att fotografera allt och alla som inte gör sig så bra i ett Frankrike där alla äger rätten till sitt eget utseende. Det är alltså inte okej att fotografera folk på gatan som det är i en del andra länder. Min egen erfarenhet ev Paris är blandad. En riktigt sur buss-chaufför som gav oss växel i just växel, de minsta mynten han hade så att det blev en hel handfull i protest över att vi betalade med en enligt honom för stor sedel Euro. Samtidigt som vi trots att vi inte tänkt det han springa igenom Louvren strax före stängning, för att vi råkade få chansen. Frågan är väl kanske också hur stor del av skulden som ligger på verkligheten. Genom film och foto har vi alla en bild av Paris. Jag tror att det är svårt att uppleva det Paris i verkligheten.
Nu ska jag fundera ut en egen spaning till nästa vecka...