Konstfoto- igen

Ska lämna in en uppsats på månfag. Om hur Flusser, Sontag och Bartes ser på fotografi vs verkligheten. Så jag är djupt inne i tankar om fotografi, filosofiska och teoretiska. Som alla andra har även dessa filosofer mycket lite respekt för fotografen. De försöker förklara att det är kameran som tar bilden. Själv tar de inga, eller endast lite, bilder. Men tycka kan man.

Senaste workshopen i Fotografins Filosofi var ju med JH Engström. Jag tror att jag har nämnt det tidigare. Ett par gånger. Det var stort fokus på att berätta med bilder. Att vara ärlig och personlig, att visa bilder som har djup betydelse för fotografen. Att det är det som är konst. Men hur tänker andra konstnärer, sådana som inte behöver försvara att det de gör är konst? Vill vi alla berätta något, är det därför vi anser att vi är konstnärer? Är det också så att när man anstränger sig för att skapa konst, då blir det inte konst utan en ansträngning? Är det därför det blir naket, suddigt, utan fokus på skönhet. Ett försök att inte försöka göra konst?
Den fotografiska världen kryllar av män som fotograferar på barer, kvinnor som fotograferar konstiga människor. Samtidigt som festbilder tagna spontant ska vara ännu mer betydelsefullt. Jag förstår mig inte på fotokonst och jag är inte säker på att foto verkligen är det bästa sättet för mig att uttrycka det jag vill, vad det nu är jag vill uttrycka...

Detta är inte konst, detta är steg 1 i mönsterdesign.